PROCESSEN HEJ RUMMET!

REFLEKTIONER OCH BILDER

Under det här projekt lär vi oss gemensamt om att vara människa, om vad varje människor unikt bär för unika förmågor och hur möten med olika individer utvecklas genom att använda alla sinnen.

Här samlar vi reflektioner och bilder från arbetet med HEJ RUMMET! - Sinnliga rumsupplevelser.

Efter bilderna, längst ner en text med reflektioner från mötena med expertgruppen.

REFLEKTIONER OCH BILDER

Att vara beredd på det oväntade

Ulrika delar med sig av några oväntade ögonblick under vårens arbete med Hej Rummet!

Så länge man inte kan kliva in i en annan människas kropp och förstå hennes värld och universum, är det enda kloka att ödmjuka sig, omfamna sin nyfikenhet i alla dess aspekter och öppna upp för olika mänskliga existenser och dess variationer. På så sätt kanske jag kan komma närmare människor som inte reagerar eller agerar som jag, eller till och med upptäcka likheter på helt nya och överraskande sätt. Jag påminns återigen att vara människa är så mycket mer än vad mitt intellekt kan greppa, och det är först genom direkta upplevelser som mina insikter kan växa och fördjupas.

Flickan.
Flickan som älskar hörn och som, när hon väl godkänner min närvaro, börjar luta sig in mot mig. Ett mjukt skiftande och växlande av olika fysiska kontaktytor påbörjas. Skulderblad mot ryggslut, axel mot armbåge; kroppsdelar faller in mot varandra, för att i nästa stund släppa och leta sig fram till nya kontaktpunkter. Det visar sig att hon är en mästarinna på kontaktimprovisation – en dans- och rörelseteknik där man rör sig utifrån fysisk kontakt, balans och kroppens vikt. Hon leder, jag följer. Jag lyssnar med hela min kropp. Plötsligt är vi i en dans där ingen leder eller följer, där rörelsen porlar fram och vi är fullt jämlika. Flickan saknar talspråk men inte möjligheten att kommunicera. Här rör vi oss i en ström av kommunikation genom dansens element.

Pojken.
Pojken som först är avvaktande med en intensiv koncentration som sprider sig en bit utanför hans kropp. Efter några veckors arbete rusar han fram till mig och stannar precis så att våra näsor nästan nuddar varandra. Jag befinner mig plötsligt innanför hans koncentrationssfär. I hans blick möts jag av ett helt nytt uttryck, ögon som lyser av kraft och mod. Han lyfter sina händer och ropar whiiii whiiii - där står vi - i ett ljudande whiii-landskap i kropp och alla sinnen vidöppna. Pojken kommunicera med enstaka ord, här står vi i en ström av kommunikation där både kropp och röst förenas obehindrat.

Min kollega.
Jag ser min kollega tvärs över rummet i en situation där hon samtidigt sjunger och håller takten. Hon ömsom håller om, ömsom håller ifrån flickan bredvid för att på bästa sätt hantera det som plötsligt uppstått. Flickan vill ha något som hon av olika anledningar inte kan få. Min kollega, med sin omedelbara intuition, lyckas både parera och balansera situationen. Till slut lugnar sig flickan med hjälp av min kollega och en annan vuxen. Flickans medvetande mjuknar och hon får möjlighet att bredda sina intryck – till oss andra och det som pågår i rummet. Flickan har en fantastisk vilja och bestämdhet, här behöver kommunikationen genomströmmas av tydlighet så att hon får möjlighet att slappna av och plocka fram sin kvickhet och lust som bara hon härbärgerar.

Den andra pojken.
Pojken som blir ledsen förlorar kontrollen och tappert försöker ta sig igenom stunden. Smygandes förändras hela rummet, vi blir alla påverkade av pojkens tillstånd och det bästa blir att avrunda. Alla behöver få fatt i sig själva, återta lugn och hitta tillbaks till en känsla av trygghet och stabilitet. Vi frågar oss: Vad behöver han för att minska risken för att detta ska ske igen? Gången därpå håller vi ett extra vakande öga över honom, och med hela sin känslovärld tar han sig igenom tillfället utan att känslorna kantrar åt något håll. Vi dansar hans favorit rörelser och en ström av trygghet och kontroll börjar porla i honom.

Varje tillfälle är ett nytt tillfälle.
Liknande övningar och situationer kan väcka helt nya reaktioner, och det enda kloka är att ödmjukt omfamna sin nyfikenhet och öppna sig för vad som behövs i stunden; vad behövs av mig just nu?

Så jag bugar mig inför allt jag ännu inte kan och förstår – den eviga lärprocessen, med andra ord, helt enkelt att vara människa. Och jag upptäcker att i mötet med dessa barn och ungdomar öppnas en direkt kanal till livet självt. Här får jag en helt ny möjlighet att fördjupa min förståelse av mig själv och av den vidunderliga komplexiteten att vara människa.

/ Ulrika