Att vara beredd på det oväntade
|
|
Det kollektiva skapandet
Vi i Team Allt hänger samman startade med ett idémöte där alla möjliga och omöjliga idéer och förslag bollades. Därefter arbetade Malin och Ulrika fram en grundskiss för hur en ny version av metoden "Allt hänger samman" skulle kunna se ut, en skiss som hela teamet sedan justerat och fastställt tillsammans. Alla i teamet har bidragit med innehåll utifrån sina respektive områden och kunskaper. Nya moment har tillkommit och vissa har tagits bort. Grundskissen har dessutom justerats ytterligare under några möten med Therése och några fler pedagoger för att möta de behov och förutsättningar som eleverna och skolmiljön har.
Lyssna med hela kroppen
Under våren 2025 har Ulrika och Camilla lett metodarbetet och träffat expertgruppen cirka två gånger i veckan, med löpande återkoppling till hela teamet och ett särskilt nära samarbete med Therése, som varit med vid varje tillfälle. Här har skapandeprocessen trätt in i den praktiska fasens värld — görandet och upplevelsen i rummet, att lyssna med hela kroppen.
Ulrika och Camillas arbetsmetod har präglats av tillit, lyhördhet och en ordlös kommunikation. Många av barnen i expertgruppen har inte ett talat språk vilket kräver att Ulrika och Camilla använder alla sina sinnen för att noggrant observera vad som händer omkring dem. Att vara ständigt närvarande, notera små signaler i kroppsspråk, blickar och gester och tolka dessa med stor omsorg utan att värdera. Genom att känna in varandra och barnen har de på ett ordlöst och samspelt sätt lett och stötta aktiviteterna tillsammans. Arbetsmetoden har växt fram naturligt under våren. De har intuitivt lärt sig att förstå vad som behöver förstärkas och var insatser krävs för att skapa en trygg och stimulerande miljö för barnen. Och deras samarbete har varit avgörande för att möta barnens behov och förutsättningar och därifrån inspirera till kreativitet, nyfikenhet och utforskar glädje.
Värdefull kunskap och inspiration
I skapandeprocessen har vi också hämtat värdefull inspiration och stöd från personer med lång och gedigen erfarenhet av arbete med vår målgrupp, bland annat Kollaborativet – Sinnlig scenkonst (Malmö), Kelly Hunter, Hunter Heartbeat Method (London) Ryan Judd, musiker och musikterapeut (Exeter, USA) Johanna Wedin-Düda, musiker och musikpedagog med specialistkompetens, Nybro kulturskola (Nybro)
Processanteckningar
För att kontinuerligt och systematiskt följa samt reflektera över gruppens process och upplevelser har Ulrika noggrant fört anteckningar efter varje möte med expertgruppen. I dessa anteckningar belyses hur varje individ bemöter och tillägnar sig de olika övningarna, vilket ger underlag för att urskilja gruppens och individernas specifika behov och förutsättningar. Dokumentationen omfattar även hur metoden anpassas med löpande justeringar som har utgångspunkt i Ulrika och Camillas observationer i relation till Therése kunskap med feedback och återkoppling.
Ur processanteckningar
Generellt:
Idag var vi i biblioteket igen och vi var lite oroliga för hur det skulle gå, då den lokalen inte är så lättarbetad. Vi sitter trångt och några av eleverna vill hellre försvinna ut i biblioteket. Men det gick jättebra! Det var tredje gången vi gjorde undersökningen så nu var alla mer trygga med de nya övningarna. Undersökningen har en bra dynamik och alla övningar fungerade väldigt bra. Alla tog en plats i rummet innan vi satte igång “Känna rummet” och alla var delaktiga på sina sätt. Att trumma med trumpinnar fungerar väldigt bra, experterna gillar det. Dansen gick också bra. Vi avslutade dansen med att dansa i par – och det blev olika former av tryckare eller kramdans för vissa.
Experter:
Hen och hen var lite tidiga, vi satt tillsammans och fick en fin stund. Vi försökte knyta an lite mer med hen, som inte har varit med lika många gånger som de andra. Hen är energisk och bestämd, har svårt att sitta still, men det gick fint.
Hen rörde sig fritt i biblioteket. Sprang och hoppade fram och tillbaka. Hen brukar bara vilja vara precis innanför dörren men vågade sig längre in i rummet idag. Fritidssamverkaren berättade att hen aldrig varit så långt in i biblioteket tidigare. Sedan höll hen sig mest vid dörren under tillfället, med vi vuxna upplever att hen är delaktig på sitt sätt. Hen slog med handen på bröstkorgen vid något tillfälle under HEJ HJÄRTATA HEJ ALLA och höll en kort stund i en trumpinne.
Hen kom in i biblioteket och sken som en sol när hen fick se oss. Hen är delaktig i allt, tycker mycket om musik, dansa och att spela med trumpinnen. Hen och hen dansade tryckare tillsammans. Vi har nu lärt oss att det inte är så farligt om hen ramlar, men vi behöver oftast hjälpa hen upp. Hen ramlar ofta, har svårigheter med motoriken och sitter i rullstol vid förflyttningar.
Hen var glad och kom fram och ville vara nära. Hen var lite trött så idag blev det lugnare.
Hen var också väldigt glad när hen kom in. Hen, liksom flera andra, ropar numera “Hej Rummet!” i början när hen kommer in.
En fritidssamverkare försökte få med sig hen under dansen.
Camilla och jag fortsätter att ha fokus på hen och hen. Vi utforskar vad hen behöver för att kunna hålla intresse och humör uppe, vilket gick jättebra gången innan. Hen är mer tystlåten och säger eller visar inte så mycket. Hen är väldigt rörlig, gillar att klättra, dansa och headbanga. Vi funderar vidare på vad hen kan behöva för att bli mer inspirerad och känna sig sedd.
Camilla och jag pratar också om att det är en balans att värdera vad vi tror experterna tycker om och inte tycker om, om det inte är väldigt tydligt. Alla visar inte med stora känslouttryck vad dom upplever och alla behöver olika lång tid för att ta till sig en övning och det är viktigt att de får den tiden.
Att vara beredd på det oväntade
Ulrika delar med sig av några oväntade ögonblick under vårens arbete med HEJ RUMMET!
Så länge man inte kan kliva in i en annan människas kropp och förstå hennes värld och universum, är det enda kloka att ödmjuka sig, omfamna sin nyfikenhet i alla dess aspekter och öppna upp för olika mänskliga existenser och dess variationer. På så sätt kanske jag kan komma närmare människor som inte reagerar eller agerar som jag, eller till och med upptäcka likheter på helt nya och överraskande sätt. Jag påminns återigen att vara människa är så mycket mer än vad mitt intellekt kan greppa, och det är först genom direkta upplevelser som mina insikter kan växa och fördjupas.
Flickan
Flickan som älskar hörn och som, när hon väl godkänner min närvaro, börjar luta sig in mot mig. Ett mjukt skiftande och växlande av olika fysiska kontaktytor påbörjas. Skulderblad mot ryggslut, axel mot armbåge; kroppsdelar faller in mot varandra, för att i nästa stund släppa och leta sig fram till nya kontaktpunkter. Det visar sig att hon är en mästarinna på kontaktimprovisation – en dans- och rörelseteknik där man rör sig utifrån fysisk kontakt, balans och kroppens vikt. Hon leder, jag följer. Jag lyssnar med hela min kropp. Plötsligt är vi i en dans där ingen leder eller följer, där rörelsen porlar fram och vi är fullt jämlika. Flickan saknar talspråk men inte möjligheten att kommunicera. Här rör vi oss i en ström av kommunikation genom dansens element.
Pojken
Pojken som först är avvaktande med en intensiv koncentration som sprider sig en bit utanför hans kropp. Efter några veckors arbete rusar han fram till mig och stannar precis så att våra näsor nästan nuddar varandra. Jag befinner mig plötsligt innanför hans koncentrationssfär. I hans blick möts jag av ett helt nytt uttryck, ögon som lyser av kraft och mod. Han lyfter sina händer och ropar whiiii whiiii - där står vi - i ett ljudande whiii-landskap i kropp och alla sinnen vidöppna. Pojken kommunicera med enstaka ord, här står vi i en ström av kommunikation där både kropp och röst förenas obehindrat.
Min kollega
Jag ser min kollega tvärs över rummet i en situation där hon samtidigt sjunger och håller takten. Hon ömsom håller om, ömsom håller ifrån flickan bredvid för att på bästa sätt hantera det som plötsligt uppstått. Flickan vill ha något som hon av olika anledningar inte kan få. Min kollega, med sin omedelbara intuition, lyckas både parera och balansera situationen. Till slut lugnar sig flickan med hjälp av min kollega och en annan vuxen. Flickans medvetande mjuknar och hon får möjlighet att bredda sina intryck – till oss andra och det som pågår i rummet. Flickan har en fantastisk vilja och bestämdhet, här behöver kommunikationen genomströmmas av tydlighet så att hon får möjlighet att slappna av och plocka fram sin kvickhet och lust som bara hon härbärgerar.
Den andra pojken
Pojken som blir ledsen förlorar kontrollen och tappert försöker ta sig igenom stunden. Smygandes förändras hela rummet, vi blir alla påverkade av pojkens tillstånd och det bästa blir att avrunda. Alla behöver få fatt i sig själva, återta lugn och hitta tillbaks till en känsla av trygghet och stabilitet. Vi frågar oss: Vad behöver han för att minska risken för att detta ska ske igen? Gången därpå håller vi ett extra vakande öga över honom, och med hela sin känslovärld tar han sig igenom tillfället utan att känslorna kantrar åt något håll. Vi dansar hans favorit rörelser och en ström av trygghet och kontroll börjar porla i honom.
Varje tillfälle är ett nytt tillfälle
Liknande övningar och situationer kan väcka helt nya reaktioner, och det enda kloka är att ödmjukt omfamna sin nyfikenhet och öppna sig för vad som behövs i stunden; vad behövs av mig just nu?
Så jag bugar mig inför allt jag ännu inte kan och förstår – den eviga lärprocessen, med andra ord, helt enkelt att vara människa. Och jag upptäcker att i mötet med dessa barn och ungdomar öppnas en direkt kanal till livet självt. Här får jag en helt ny möjlighet att fördjupa min förståelse av mig själv och av den vidunderliga komplexiteten att vara människa.
/ Ulrika
Det har varit superkul att få delta och väldigt lärorikt.
/ Fritidssamverkare
Tack till Kulturrådet och Kulturförvaltningen Region Stockholm!
|
|
